F my life
Kategori: Allmänt
Ändan sedan tredje klass har jag varit rädd för att skaffa vänner. För att i tredje klass stack min bästa vän ifrån mig, hon övergav mig. Än idag är jag osäker på varför, vi var bästa vänner, vi var grannar. Hon var som en syster till mig. Efter det gick allt utför. Jag började lita mindre och mindre på dem vänner jag skaffade mig. Efter min bästa vän skaffade jag mig 3 vänner, en efter en. När det första vänner slutade gilla mig av någon anledning så började hon hänga med min föredetta bästa kompis.
Efter fyran var alla på min skola tvunga att byta klass, för att den skolan hade fått slut på skolår. Den andra skolan hade en "toppenidé" som var att blanda alla klasser som komm in (3 olika klasser från olika skolor). För mig slutade det inte bra. Man fick föredra vem man skulle vara i samma klass som, jag fick den som jag föredrog minst. Jag hade slutat vara vän med henne sedan långt tillbaka.
I femman skaffade jag mig inga nya vänner, jag skiftade runt med alla och kunde inte bestämma mig vem som skulle vara en bra kompis. När jag väl "hittade" en person som faktiskt verkade som en bra person, var det försent. Hon och alla andra hade redan skapat sin vängrupp. Så jag blev aldrig riktigt accepterad.
Efter ca 1 månad av att cirkulera runt alla, och försöka bli vän med alla gav jag upp. Jag slutade försöka vara vän med alla, och började hänga själv. Varje rast satt jag på en bänk utonhus/inomhus, jag hade min ipod i handen och spelade spel och tittade på när dem andra eleverna "lekte" med den enda basketbollen som fanns.
Jag gav upp hoppet. Jag slutade förvänta mig att personer alltid var snälla och accepterande. Jag slutade förvänta mig allt som jag vet aldrig skulle hända. För det hände aldrig. Jag ville inte ha någon kontakt med en enda person, någonsin. Samma sak gäller idag.
I början av fyran ansökte jag till en gratis privatskola. Jag förväntade mig att jag skulle få många vänner och att jag skulle äntligen få vänner. Den skolan började i 6:te klass. Jag skaffade mig 2 andra vänner och vi var en liten kompis grupp. När dem andra lät en till person in i gänget började jag känna mig utanför. Jag kände mig inte viktig.
Efter det skaffade jag mig en annan liten grupp av vänner, det var 4 andra personer. 1 av dem slutade efter första termimen, men dem verkade inte bry sig så mycket om henne iallafall. Jag tyckte äntligen att det var en gäng människor jag kunde lita på, precis som i mina drömmar. Men sista terminen av sexan slutade två till. Då blev det bara jag och en till.
Den enda kompisen som jag hade då förendrades. Hon slutade nästan prata helt. Jag trodde det var för att våra vänner just har slutat och att hon höll på att sörja, det kanske var det lite i början. Men efter några veckor skaffade hon sig en ny kompis, som började hänga med oss. Dem blev dem högljudades personerna någonsinn. Då började jag tänka, vad är fel på mig? varför pratar hon inte så med mig? varför jag? Yttligare några veckor senare komm det en till vän som var värsta bitchen. Jag tror ärligt talat att hon trodde att jorden snurrade runt henne och bara henne. Men någon gång försvann det nästan helt.
Med tiden blev jag mer och mer utsatt, jag blev skämtdockan. Den som alltid blev hackad på. Men bara av den vännen jag hade i sjuan. Den enda som inte bytte skola i sexan. Jag började med tankarna igen, varför jag? Vad har jag gjort för fel?
Så i mitten av sjuan startades ett sms krig kan man väl säga. Jag försökte göra så att jag och kompisarna jag hade i sexan skulle kunna träffas och fira min födelsedag. en av dem kunde aldrig, dem som slutade första terminen frågade jag inte ens. Så då var det bara 2 pers kvar. En dag, började dem spamma min telefon. Dem skrev inget speciellt, bara bokstäver allt för att irritera mig. När jag försökte få dem att sluta och skrev kanske, ni vet väl att det är störigt? så skickade båda samma bild, där stog det, You Dont Say... så senare började dem skicka bild på dem båda tillsammans. Så undertiden jag försökte fixa min födelsedagsfest så hade dem träffats och börjat störa mig. Fan vad jag kände mig utanför då, dem brydde sig inte om mig det minsta. Så jag satt där och grät när dem spammade mig. Jag gjorde beslutet att skicka en bild på när jag grät. Dem fattade inte ens varöfr jag grät. Så efter det stängde jag av min mobil, och när jag öppnade den igen hade jag typ 150 olästa sms, från endast dem.
Så jag gjorde ett beslut, nästa dag undvek jag den personen jag var vän med ibörjan av sjuan. Då började jag cirkulera igen, försökte skaffa mig en vän. Jag hängde då ibörjan med en person som faktiskt varit vän med henne. Men efter några veckor stack jag tillbaka till dem första personerna jag hängde med i sexan. Men nästa månad började dem hänga med tjejen som mobba mig, som faktiskt var min vän ett tag.
Jag började än en gång dra mig ifrån alla, slutade gilla människor, ville ha så lite människo kontakt som möjligt. Jag vet inte hur jag lyckades men jag blev kompis med en person. Hon var knasig och utsatt. Så som jag såg och ser på mig själv. Hon är än idag min vän. Och inte ens hon vet min bakrgrund, inget vet. Nu vet bara denna blogg och jag. Inte ens mina föräldrar.
Jag tycker fortfarande inte om människor, och försöker hålla mig borta från dem så mycket som möjligt. Jag döljer min bakgrund med glada färger och ett smile på mitt ansikte. Alla ser på mig som en glad och sprallig person. Men jag gråter mig till söms. Det är ingen idag som gillar mig för den jag är, för att ingen vet vem jag är. Jag har gjort så att nästan 2 hela klasser hatar mig, för en av klasserna vet jag inte ens varför. Jag ifrågarsätter aldrig mitt beslut om att lämna min mobbare som en gång var min vän. Men jag ifrågarsätter ibland att jag blev född.
